GÄSTKRÖNIKA

Självklart får personer med det lilla extra göra sin röst hörd på mitt forum och blogg... Denna gången är det Cesium som vädrar sina åsikter från den mer feminina synvinkeln...
--------------------------------------

Om att vara supporter och kvinna...

Det är inte alltid lätt att stå i en klack där majoriteten är män med djupa basröster. Om man ska höras överhuvudtaget får man ta i från tårna. Och då gärna lägga till så mycket bas som man bara kan i rösten. Annars låter det mer som ett skrik ur en dålig skräckfilm och det är det sista man vill. Det är något speciellt med klacksång, den ska vara mörk. Och då ska det inte vara några opassande ljusa skrik mitt i allt. Ni, män, måste förstå att vi faktiskt försöker. Och jag måste säga att vi är strået vassare än alla tonårspojkar med målbrott i rösten.

Har varit med om ett antal riktigt "glädjemål" i klacken då alla hoppar runt och bara brölar på bästa neandertalaresätt. Mina manliga vänner som jag brukar vara med i klacken kramar om mig och hoppar upp och ner samtidigt som de skriker ut sin glädje. Och låt mig berätta för er mina vänner, det är inte lätt att stå stadigt på jorden samtidigt som man själv vill hoppa och visa sin glädje när man trycks ner av en 80-kilos halvfull man.

Och vad är det med män som dricker samtidigt som det är match? Kan ni aldrig lära er att 1, man sjunger inte bättre och 2, man kan inte texten bättre när man är påverkad? Det värsta jag vet är någon som sluddrandes bakom försöker sjunga med men alltid är en halv rad bakom eller före resten av klacken. Skärpning!

Kan något förklara det här med matchokulturen för mig? Bestämma träff med andra lags supportrar och slåss för nöjes skull? Herregud, börja med en kampsport om du känner att du måste slåss. Eller skaffa en sandsäck att puckla på. Jag är inte det minsta intresserad av att se slagsmål när jag går på match, eller i och för sig, lite småbråk på isen är jag inte emot men det hör ju till sporten. Jag säger inte att man ska älska det andra lagets supportrar när man är på en match men när slutsignalen går och det är dags att gå hem är det inget att tjafsa om. Slutresultatet ändras inte även om ni slår skiten ur varandra. Men ni kanske är så ensidiga att ni bara umgås med folk som håller på rätt färger? Stackars er säger jag då. Mitt hjärta kanske dunkar för FBK men det betyder inte att alla mina vänner håller på samma lag som jag. Tvärt om. Det är inte lätt att bo i rikets andra största stad och inte hålla på indianerna. Eller jo, för mig är det väldigt lätt eftersom jag aldrig har sett tjusningen med Frölunda (trots att det står VF som stad på mina brev hem till mig). Men alla mina galna vänner som älskar dessa puckade små spelare på isen tycker inte att jag är riktigt klok.
Men slåss vi för det? Nej! Väx upp pojkar. Till slut kommer ni inse att det finns något viktigare i varje människa än lagtillhörigheten.


Jag hoppas att ni inte har sett mitt inlägg som en stor klagan emot manligheten i läktarkulturen, tvärtom. Jag hyllar er. Jag älskar er. Så länge ni kan bete er som människor.

Vi ses i klacken!


PS. Snälla, häll inte öl över mig. Det blir så fula fläckar. DS.